Michael Jackson

Ja, här kommer det. Ännu ett inlägg bland många om Michael Jacksons död. Men jo, jag tycker att det är sorgligt och ja, jag tycker att det förtjänar mycket uppmärksamhet. Av rätt sort ska jag väl tillägga.

Morgonen efter att Michael Jackson dog (svensk tid) så var jag väldigt trött. Jag ville bara sova. Väldigt väldigt länge. Därför var det ganska irriterande när mor min kom in och väckte mig. Jag tror att jag snäste till henne att hon skulle låta mig sova. Men sedan nämnde hon dagens stora nyhet. Michael Jackson är död. Jag vet inte om jag någonsin har blivit klarvaken så fort. Jag vet egentligen inte varför – jag har aldrig ägt en skiva med honom, aldrig satt mig ner och satt på hans musik. Jag har, som de flesta andra, hört en väldig massa på tv och radio, men inte mer än så. Ändå kom nyheten om hans död som en riktig chock för mig, och det berörde mig mer än jag hade väntat mig. Jag flög upp ur sängen och satte mig framför BBC i några timmar och bara tittade. Jag ringde och väckte min pojkvän bara för att berätta det för någon. Det var en märklig känsla att ha för en människa som inte hade intresserat mig så överdrivet mycket förut.

Mamma sa något om att det nästan var som när Elvis dog – hela världen bara stannar upp. Nu vet ju inte jag hur det var när The King of Rock dog, men jag tycker att The King of Pop förtjänar samma slags uppmärksamhet. Han har varit lika viktig för musiken, och även väldigt viktig för dansen. Han har skapat historia som inte kommer att glömmas på ett väldigt bra tag, kanske aldrig.

Bland det första jag tänkte på efter att jag hade hört den sorgliga nyheten var hur det kommer att bli när man själv får barn. När jag var mindre tyckte jag till exempel att det var så fruktansvärt häftigt att min mamma levde när Elvis levde. Kommer det att bli samma sak med Jacko? Och ja, fråga mig inte varför jag tänkte så. Kanske för att Michael Jackson på bara några ögonblick gick från levande legend till något ännu större.

Jag har som sagt inte lyssnat så jättemycket på Jacko, men jag har haft bröder som har gjort det, och let’s face it – vissa grejer är omöjliga att missa. Jag gillar Thriller, och jag tycker att det är härligt att videon är som en liten filmproduktion. Jag gillar Bad, jag gillar Billie Jean, jag gillar Beat It (fast den sätter sig som en igel i hjärnan på en), men mest gillar jag nog Smooth Criminal, som bara är så cool. Jag kommer ihåg första gången jag någonsin såg Michael Jackson (eller första gången jag förstod vem han var). Jag var kanske 6-7 år, och jag satt med hela familjen vid tv:n och väntade på ett program om The King of Pop. Jag bara gapade. Jag kommer inte ens ihåg vilka låtar det var, och det var inte det som förtrollade mig. Det jag satt och gapade åt var hans dans. Jag tyckte att det var så häftigt att han kunde göra så snabba snygga grejer med sin kropp. Just moonwalken (som ju är bland de mer imponerande dansstegen han gjorde) tyckte jag inte var något speciellt. Jag stod lite senare på golvet och släpade fötterna längs golvet och sa att ”Det här var väl inte så svårt?”. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför mina föräldrar sa att jag inte gjorde det på samma sätt som Jacko – ”Vadå, det gör jag väl?”. Jag vet bättre nu. Han var verkligen King of Pop – från tåspetsarna och uppåt, ända fram till sin sista moonwalk.

Vad ska man säga? Rest in peace, Jacko.

Om ninjamalin

Never trust a hippie!
Det här inlägget postades i Musik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Michael Jackson

  1. Pingback: Ninjamalin » Blog Archive » 2009 års…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *