En vecka, många filmer

Nu har Stella åkt hem, sorgligt nog. Det var en väldigt bra och härlig vecka med mycket utflykter, och mycket film. Ja, Stella är en sådan där konstig prick som inte har sett filmer som alla andra har sett. Hon växte upp med Bergman och klassisk musik, och väldigt mycket mer och bättre kultur än vad jag gjorde. Men jisses, det finns ju faktiskt en hel del andra saker som man faktiskt ska ha sett. Jag har därför ett tag sett det som min uppgift här i livet att hjälpa henne komma till rätta.

Vi började med Jane Eyre, som hon nästan precis har läst ut och som hon älskade (äntligen en likasinnad person!), och eftersom jag har filmen så såg vi ju självklart på den. Hon tyckte ungefär som jag tror jag, men jag ska inte lägga ord i munnen på henne, så om ni vill veta vad hon tyckte om Jane Eyre, och följande filmer som jag kommer att nämna i det här inlägget, så får ni fråga henne på hennes egen blogg här. Det jag kan säga är att Mr Rochester spelas väldigt fel av Ciarán Hinds (hm, märkligt namn), eller det tyckte iallafall vi. Han var alldeles för barsk och alldeles för lite gentlemannamässig. En annan rolig sidonotis är att det är Gemma Jones som spelar Mrs Fairfax, alltså samma person som Bridget Jones’ mamma! Ha! Det har jag aldrig lagt märke till förut.

Efter Jane Eyre fortsatte jag att visa gamla engelska klassiker, bestående av den 6 timmar långa Pride and Prejudice-serien, som jag absolut älskar. Efter denna började en naturlig diskussion om likheterna med Bridget Jones, och vi bestämde oss därför för att se Bridget Jones: The Edge of Reason, som ju är tvåan. Har inte mycket att säga om den, utom att de mest verkar ha tagit händelser från ettan och gjort om dem lite. Men visst, den är underhållande till en viss grad. Fast ettan är ju på en helt annan nivå, tycker jag som är chickflick-fantast. Andra filmer vi har sett är Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest och Pirates of the Caribbean: At World’s End (underbara bloopers på båda två, se dem!), som Stella faktiskt hade sett innan, men bara en gång och de var ganska bortglömda. Pyttsan! Dem ska man ha sett och kommit ihåg, är min mening.

Jag märkte även att det fanns flera väldigt bra Johnny Depp-filmer som hon hade missat. Jag har tyvärr inte så många av dem själv, men jag har Finding Neverland, som jag tycker är helt fantastiskt fin, och den fick hon se. Jag ville även visa henne Kådisbellan, som är en svensk film där Stellan Skarsgård gör en väldigt bra roll. Nästa på listan var Tillsammans är man mindre ensam, som är en fransk film med Audrey Tautou i huvudrollen, baserad på boken med samma namn, av Anna Gavalda. Jag har själv inte läst boken, men jag älskar verkligen filmen. Stella, som har läst boken och älskade den, hade inget direkt dåligt att säga om filmen heller (och vi vet ju alla hur det är att se en bra bok översättas till film: man blir väldigt ofta besviken). Eftersom jag faktiskt inte äger filmen själv, så gick vi och hyrde den, och jag har den nu i en hel vecka alldeles för mig själv. Lovely!

Sist på listan var Fröken Sverige (om man inte räknar Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe, som vi låg och somnade framför i morse när vi kom hem efter att ha sett soluppgången), som jag tycker väldigt mycket om. Inte toppklassigt skådespel kanske, men en rätt härlig tonårsfilm. Och ja, just det. Blackadder. Det såg vi en och en halv säsong av, för det måste man ha sett. Speciellt Hugh Laurie i rollen som den fjollige prinsen i säsong 3.

Nå, där har ni det. Allt vi har sett på en vecka. Man kan undra hur vi hann med alla utflykter och sånt?

Om ninjamalin

Never trust a hippie!
Det här inlägget postades i Åsikter, Film och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *