Dracula

Jag har alltid varit fascinerad av vampyrer. Och intresserad. Jag vet egentligen inte varför, det är ett intresse som liksom alltid bara har funnits där, helt naturligt. Jag har en storebror som var likadan när han var yngre (kanske nu också, iofs), och det kan ju vara där jag har fått det ifrån.

Trots detta intresse, så läste jag Dracula för första gången först för ett par år sedan. En himla massa vampyrfilmer har jag sett (däribland ett antal versioner av just Bram Stokers Dracula), men har aldrig läst Dracula innan jag var i London för ett par år sedan. För det var faktiskt där jag hittade den – en jättefin utgåva av Bram Stokers klassiker, för ynka 10 pund. Självklart då på engelska, precis som det ska vara. Trots att Dracula gavs ut för första gången 1897, så är det inte så avancerat språk som man kanske väntar sig (som jag väntade mig, i alla fall). Det går ganska lätt att läsa, för mig i alla fall, men det kan bero på att allt blev mycket lättare att läsa efter att jag kom igenom Pride and Prejudice.

Jag har nu (i Simrishamns biblioteks brist på böcker som jag vill läsa) bestämt mig för att läsa om den. Jag har kommit ungefär till mitten, och jag bara njuter. Mys-skräck och vampyrer, det är min sorts läsning det! Med mys-skräck menar jag helt enkelt mysig skräck, som inte är ett dugg läskig (längre – jag tror nog att den här boken var rätt läskig att läsa när den kom ut), men ändå måste klassas som skräck. Jag älskar att boken är skriven som utdrag ur olika människors dagböcker och dokument, och utklipp från tidningar, osv – det är något barnsligt roligt med att få läsa folks personliga tankar på det viset – även om det bara är fiktion.

Jag rekommenderar Bram Stokers Dracula till alla vampyr-fans och skräck-fans, och alla… ja, alla!

Om ninjamalin

Never trust a hippie!
Det här inlägget postades i Åsikter, Böcker och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *