Mario & Luigi: Bowser’s Inside Story

bowsers_inside_storySom jag har skrivit innan så tycker jag att det bästa spelet från 2009 är Mario & Luigi: Bowser’s Inside Story. Nu har jag ju inte spelat särskilt många fler spel från 2009, men dock. Det är ett bra spel, som har fått bra kritik från mer erfarna spelkritiker än jag själv.

Bowser’s Inside Story är, för er som inte vet, ett rollspel med Super Mario, till Nintendo DS. Det föregående rollspelet i samma stil, Mario & Luigi: Partners in Time, fastnade jag för så totalt. När jag fick veta att ännu ett skulle komma ut, så var jag tvungen att spela om det. Min käre pojkvän fick höra mycket gott om det från mig, och jag fick därför till min stora glädje Bowser’s Inside Story i 20års-present av honom i november 2009.

Även om jag totalälskade Partners in Time, så tycker jag ännu bättre om det senare. Båda är väldigt lätta att ta åt sig, och ganska lätta att komma igenom. Man vet nästan alltid precis vad man ska göra, men det finns så mycket att göra, och på många olika sätt, att det inte gör någonting. Jag tycker väldigt mycket om rollspel i all allmänhet, men de här är de första lite mindre ”seriösa” (i brist på ett bättre ord) som jag verkligen har fastnat för. Som alla andra Mario-spel, så är det bara ren underhållning, och inte mycket mer än så. Vilket jag tycker är en enorm fördel. Man behöver inte alltid ha med en massa moralkakor och vackert prat för att ha ett bra rollspel. Ibland räcker det med Mario och Bowser och att rädda Princess Peach.

Bowser’s Inside Story var ändå faktiskt lite svårare än dess föregångare, inte mycket, men lite. Det fanns litelite mer utmaning, och litelite mer umpf, om ni förstår vad jag menar. De båda spelen är annars väldigt lika varandra, på alla sätt. En sak som Partners in Time inte har, som det senare har, är Bowser. Det faktum att man faktiskt spelar en hel del med Bowser som karaktär. Det är en av de sakerna som gör Bowser’s Inside Story lite bättre än sin föregångare, enligt mig. Bowser är en väldigt rolig karaktär, och det är kul att spela med honom.

Hela spelet är kul. Om man ska säga något lite negativt om det, så skulle det väl vara att det är lite för lätt. Men inte ens det stör mig speciellt mycket. För det lyckas verkligen med att underhålla under hela spelets gång, man tröttnar inte, man till och med fnittrar till lite för sig själv ibland. Mario-humorn finns där som alltid, nästan lite mer eftersom rollspel fordrar lite mer prat än de klassiska Mario-spelen.

För er som har tänkt spela de här spelen, ska jag tillägga att de inte behöver spelas i någon kronologisk ordning, det är helt fristående spel. 4,5 av 5 Malin-poäng.

Om ninjamalin

Never trust a hippie!
Det här inlägget postades i Åsikter, Spel och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *