Hur många har sett filmen Lost in Translation? Om ni inte har gjort det, gör genast det! Jag har många favoritfilmer, och jag ska inte säga att den här är i toppen, för det är den inte, men det är en film som jag definitivt tänker skaffa på dvd.
Jag såg den för första gången för ett antal år sedan. Jag tyckte att den var lite märklig (på den tiden hade jag inte samma film-smak eller samma tålamod och insikt för filmer som jag har idag), och visste inte riktigt om jag älskade eller hatade den. Jag visste att jag tyckte att den var vacker, men jag har ogillat många saker mycket starkt som jag också har tyckt varit vackra. Konstigt nog. Så långt tänkte jag ändå på den tiden, att jag tyckte att Scarlett Johansson var en av världens vackraste kvinnor, och att filmen hade en poäng. Jag kanske inte förstod den till fullo just då, men den hade definitivt en poäng som var värd att tänkas på.
Jag såg Lost in Translation igen för några dagar sedan, och jag fann mig själv lika fast vid den som jag var förut. Jag tycker fortfarande att det är en väldigt vacker film, med en vacker historia, och med vackra huvudroller. Jag märkte också direkt att jag inte hatar filmen, utan älskar den. Jag älskar många filmer, man skulle kunna kalla mig en film-hora, men jag menar det verkligen när jag säger att den här är speciell. Den är one of its kind på ett sätt som jag inte har sett på länge. Det finns så otroligt många romantiska drama-komedier nu för tiden som är så lika, även om det finns många som är väldigt olika också. Det speciella med just den här är att man inte kan bestämma om den är romantisk eller inte, om det är en komedi eller inte. Man vet inte riktigt vad det är. Jag skulle nog vilja kalla den för drama-komedi, för komedin finns där, även om den inte är lika uppenbar som i många andra komedier med samma beskrivning.
En man och en kvinna från USA befinner sig i Tokyo, verkligen lost in translation. Det är stor åldersskillnad mellan dem, båda är gifta, men ändå finner de varandra. På ett romantiskt sätt? Vem vet. Ingen av de kan sova, så de umgås istället. Kommer varandra nära under några dagar i Tokyo, där de inte förstår någonting annat utom just varandra.
Underbara skådespelarprestationer från båda huvudrollerna, Scarlett Johansson och Bill Murray.
Medan vi är inne på Scarlett Johansson så känner jag att jag måste tipsa om ett av hennes album (ja, hon sjunger också): Anywhere I Lay My Head. Det är en skiva med bara Tom Waits-covers (jag blev själv tipsad av min Tom Waits-galne bror), som är både intressant och väldigt bra. Själv har jag gillat Tom Waits i flera år, men att få höra Scarlett sjunga hans låtar så annorlunda och på sitt eget sätt var definitivt en upplevelse i sig själv. Den finns på Spotify!

Jag ska också se om den nu!
Pingback: Ninjamalin » Blog Archive » Film-frenzy