Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2

Så i natt var jag alltså på bio. För det första så är det väldigt mysigt att gå på bio mitt i natten. Tycker definitivt att Sverige borde ha lite mer nattbio, förslagsvis film-maraton och liknande. Bara ett litet tips, bio-Sverige! För det andra så såg jag den allra sista Harry Potter-filmen. Det var stort. Bitterljuvt.

Även fast den första filmen för alltid kommer att vara min favorit och den bästa av de alla, så vill jag nästan säga att den här var bättre. Den är åtminstone på samma nivå. Nu är det ju egentligen ganska svårt att jämföra de två, eftersom de är så helt olika. Den första filmen (Harry Potter and the Philosopher’s Stone) är en barnfilm. Den här sista är det verkligen inte.

Jag förvånades även över skådespelarna i den här filmen. Daniel Radcliffe (Harry Potter) var ju bra! När hände detta? Alla hade tagit ett steg framåt, till och med mitt hatobjekt Michael Gambon som spelar Dumbledore. Han gjorde fortfarande inte många rätt, men det var i alla fall inte så hjärtskärande dåligt som det brukar vara.

Det var storslaget och skitbra och ibland satt jag med händerna över munnen och med uppspärrade ögon och ibland skrattade jag högt och ibland woopwoopade jag och klappade i händerna med resten av alla Harry Potter-nördar i biosalongen. Jag älskade att det var drama på högsta nivå genom hela filmen, från första stund till sekunden innan sluttexterna började rulla, men att de ändå smög in humorn ganska ofta. Man hörde hur folk snyftade sig igenom filmen, och det hade säkert jag också gjort om jag hade varit kapabel till att gråta bland så många människor. Jag satt mest spänd till bristningsgränsen med axlarna upp till öronen och tårna ihoprullade och gapade.

Jag älskade den. Men jag ska vara ärlig – jag vet inte hur objektiv jag kan vara när det gäller den här filmen. Jag vill inte heller vara objektiv. Det var en bioupplevelse som jag inte kommer glömma i första taget, och det lär bli ännu ett biobesök inom en vecka så att jag kan se om den. Jag måste.

Nu är det alltså över. Känner lite att om jag hade dött imorgon så hade det inte gjort så mycket.

5/5 ninjapoäng.

Ni får ursäkta om ni tycker att jag ger den för högt betyg. Men jag måste. Jag kan faktiskt inte ge den något annat.

Och förresten, vad säger jag? Ni behöver inte ursäkta. Om ni inte gillar det kan ni dra!

Om ninjamalin

Never trust a hippie!
Det här inlägget postades i Åsikter, Film och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *