Jane Eyre

Första gången jag läste Jane Eyre av Charlotte Brontë (ja, det har blivit ett antal gånger till sedan dess) så var jag kanske i 11-årsåldern. Jag kommer ihåg att resten av familjen satt i tv-soffan och tittade på Gudfadern. Jag satt med ett tag i början, men blev genast väldigt uttråkad. Så jag gick till ”vuxenhyllan” som jag kallade en av våra bokhyllor på den tiden (där fanns alltså bara böcker för, well, vuxna) och började gå igenom titlarna. Jag fastnade vid Jane Eyre och satte mig i en fåtölj och skulle egentligen bara skumma igenom de första sidorna litegrann.

Men jag fastnade. Fråga mig inte varför en 11-årig tjej tycker att Jane Eyre är så fängslande så att hon inte kan gå någonstans utan den där boken förrän hon har läst ut den. Det tog ett tag också, för jag var inte riktigt van vid det ”vuxna” språket – även om det inte är gammelsvenska direkt, så var det svårare än det jag brukade läsa på den tiden.

Jag har en filmatisering av den, som faktiskt är helt okej. Inte riktigt så bra som jag hade önskat, men inte helt fy skam. Nu kommer en ny tolkning:

Fy fan vad jag ska se den. Alltså jag menar det. Fy fan.

Om ninjamalin

Never trust a hippie!
Det här inlägget postades i Film. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Jane Eyre

  1. Pingback: Jane Eyre, inte i 3D | Ninjamalin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *