Om fotboll

Till att börja med: jag har aldrig fattat fotboll. Det är små svettiga män som springer runt och sparkar på en boll. De sparkar säkert på den där bollen bättre än någon annan och sådär, men det är fortfarande bara en boll som sparkas på. Jag har aldrig fattat varför folk skriker när det blir mål.

Ikväll har Facebook och mitt Twitterflöde överösts av kärleksförklaringar till denna för mig helt obegripliga sport och det har varit många ”JAAAAAA!!!” och ”SÅÅÅJAAAA!!!” både på internet och genom väggen hos mina grannar.

Män + boll

För ett litet tag sedan så var jag och några klasskompisar iväg och gjorde en antropologisk studie på en sportpub. Det var en kväll när någon stor fotbollsmatch spelades, vilka lag det var har jag lyckats förtränga nu. Som antropolog (vi låtsas att jag är det) så pratas det om deltagande observation. Jag tänkte alltså att jag borde ge skrikandet en chans. Så när det lag som jag ”hejade” på (hade hört mig för vilket som var rätt och vilket som var fel) gjorde mål, så skrek och klappade jag i händerna med alla andra.

Det var då det hände. Jag kände en liten adrenalinkick i kroppen, som en rusning, ett leende spred sig över mitt ansikte och jag kände lite fröjd i bröstet. Jag klappade och skrek lite till. Och tyckte lite synd om målvakten som hade missat att hindra den där jävla lilla bollen från att åka in i nätet. Han satte sig ner uppgivet på marken. Men jag kände mig glädjeberusad.

Det var då. Nu är jag vanliga Ninjamalin igen.

Alltså, fotboll: Små svettiga män. Boll som sparkas på. Folk skriker.

Jag fattar inte.

Om ninjamalin

Never trust a hippie!
Det här inlägget postades i Allmänt, Åsikter, TV och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *