Hur jag vet att jag är ninja

När jag var i Edinburgh så fick jag genomgå 4 test för att bevisa att jag verkligen är ninja. Jag tycker att det är viktigt att jag dokumenterar det här i bloggen så att ni kan vara säkra på att jag inte för er bakom ljuset. Nedan följer de prov jag utsattes för (och klarade) (med bravur!) (och ödmjukhet):

Agility
Här sattes min förmåga att röra på mig på prov. Jag fick gå på en lektion i contemporary dance – jag tyckte inte att det var alltför svårt, utmaningen här låg snarare i att våga. Contemporary är verkligen inte den sortens dans som jag sysslar med i vanliga fall, men det var kul. Meditativt på något vis. Något som alla ninjor borde prova på.

Stealth
Morgonen den dagen då detta andra prov skulle äga rum så fick jag det här:

Det sa väl egentligen allt, så det var bara att bege sig dit. Detta i sig är inte det lättaste, för bussarna i Storbritannien har inga skyltar som berättar vilken hållplats man är vid. Detta är det som har stört mig mest under de gånger jag har varit där. Hur svårt ska det vara att skaffa liksom? Tur att allt annat awesome väger tyngre än busskyltar.

Anyway, jag var vid rätt adress vid rätt tid, och därifrån togs jag till ett ställe som heter LaserQuest. Jag antar att de flesta av er vet vad det är, även om ni kanske har hört talas om det som LaserDome eller LaserTag. Ni som inte vet vad det är: man springer runt i ett mörkt rum och skjuter på varandra med laserpistoler. Här skulle jag lyckas med att träffa båda mina vänner i ryggen varsin gång, vilket jag gjorde. Jag kände mig lite extra ninja när jag gjorde det här testet eftersom jag faktiskt aldrig har spelat LaserQuest innan och ändå hamnade topp 5 i den första omgången. Och så fnittrade jag till när jag hörde en man skrika ”GAAH, NINJAMALIN WHO ARE YOU???”.

Endurance
Det finns ett berg i Edinburgh. Egentligen är det nog inte ett berg, men det känns helt åt helvete fel att kalla Arthur’s Seat för en kulle. Det är alldeles för jobbigt att ta sig upp dit. Ett verkligt test i uthållighet och bara lite läskigt. Jag blev lovad en helt otrolig utsikt över hela Edinburgh när vi kom till toppen – tyvärr hamnade vi mitt i ett moln eller något, för man såg inte ett skit när vi väl kom upp. En bit upp såg det ut såhär i alla fall:

Cunning
Det sista provet gick ut på att ta reda på hur listig jag kan vara. För det första så fick jag i uppgift att göra saker mot mina vänner i smyg (hälla salt i kaffe, få min vän att inmundiga tabasco). Dessutom så fick jag ta mig till The National Gallery i Edinburgh och gå runt och leta upp svaren på gåtor som jag fått på ett papper – för att sedan ta en bokstav från varje svar som skulle bilda ett ord och som därefter skulle leda mig till min slutdestination. Där var det bara att ta en bild för att visa att jag verkligen hade hittat rätt.

Det var det. Där har ni bevis på att jag är ninja.
Skönt att vi slipper ha denna tysta ovisshet hängandes mellan oss längre.

Såhär kan Edinburgh se ut.

Om ninjamalin

Never trust a hippie!
Det här inlägget postades i Resa och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hur jag vet att jag är ninja

  1. beatrice davskog skriver:

    var det roligt att bevisa att du är en ninja. det vill jag ochså bli.

  2. beatrice davskog skriver:

    var det roligt att bevisa att du är en ninja. det vill jag ochså bli en ninja.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *