The Girl With The Dragon Tattoo

Jo, jag såg då The Girl With The Dragon Tattoo för ett tag sedan. Tänkte att jag skulle blogga om det, eftersom jag inte har någon aning om vad jag annars kan blogga om. Har kanske aldrig varit så fantasilös i hela mitt liv. Men så var det ju filmer och sådant skit som jag hade tänkt blogga om från början. Det gick ju ganska mycket åt helvete, om man säger så.

Anyway, The Girl With The Dragon Tattoo. För det första så stör namnet mig. Det bara stör mig. Den svenska titeln är Män Som Hatar Kvinnor. The Girl With The Dragon Tattoo är inte alls samma sak. Det får det att låta som att filmen (eller boken, som filmen ju är baserad på) handlar om Lisbeth Salander, som har denna draktatuering, men det är inte helt sant. Hon är en stor roll, men det är inte henne boken/filmen handlar om. Så det stör mig.

Jag tyckte att den svenska filmen var ganska bra. Boken var bättre såklart, men filmen var ganska välgjord. Den här amerikanska versionen var ännu mer välgjord, men hade sina brister. Till exempel: som i alla amerikanska filmer som ska utspelas i något annat land än USA så måste det finnas konstiga dialekter. Jag förstår på sätt och vis varför de väljer att göra detta, men helt ärligt så blir det bara fånigt. Amerikanare pratar inte bra svensk-amerikanska. Man märkte ganska klart och tydligt vilka skådespelare som var svenska och vilka som bara ville låta svenska.

Annars var filmen rätt bra, faktiskt. Bättre än den svenska. Kanske. Tror jag. Det fanns saker som jag trodde att den svenska skulle göra bättre. Våldtäkten till exempel. Amerikaner brukar inte vara så råa med sådant där, medan svenska filmer ofta vill få det att kännas i bröstet på de som tittar, att det ska kännas riktigt och verkligt. Våldtäkten var äcklig i den svenska filmen, men när jag såg den i den amerikanska så mådde jag fysiskt illa och fick blunda ett tag. Det var otroligt bra skådespel och det kändes verkligen i märg och ben. Obehagligt och skitbra.

För att tala om skådespelarna så kan jag tycka att Daniel Craig gjorde ett väldigt bra jobb som Mikael Blomkvist, otroligt mycket bättre än vad Mikael Nyqvist gjorde (som bara gjorde den svenska rollen så väldigt medelmåttigt). Rooney Mara som Lisbeth Salander var också bra – väldigt bra faktiskt – även om hon gjorde en något annorlunda roll än vad Noomi Rapace gjorde. Personligen så gillar jag Rapaces roll bättre, eftersom hon var tuffare och kändes närmare boken. Otippat nog så gjorde Mara den amerikanska rollen som mer realistisk, mer sårbar och någon som man kan relatera till lite mer.

Salanders vårdnadshavare som spelas av Yorick van Wageningen gör ett väldigt bra jobb som äcklig skitgubbe, men är dock inte bättre än Peter Andersson som spelar i den svenska versionen. Båda är fruktansvärt äckliga, men Andersson har det på något vis mer i utseendet och utstrålningen än vad Wageningen har.

Om man ska titta på summan av kardemumman så skulle jag ändå säga att den amerikanska versionen är en bättre film. David Fincher har verkligen lyckats få rätt stämning och dragit ut mer av storyn än vad den svenska regissören har gjort. Sedan det här att jag redan är en stor fan av David Fincher spelar absolut ingen roll i det här fallet. Alltså lovar.

För övrigt är Rooney Mara lite för snygg för att spela Lisbeth Salander.

4/5 ninjapoäng.

Om ninjamalin

Never trust a hippie!
Det här inlägget postades i Åsikter, Film och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *