Och de säger att barnen i Afrika har det svårt

Jag har inte världens bästa närvaro på måndagar. Dessa dagar brukar spenderas med täcket över huvudet och kanske en chokladbit (eller tolv). Men det finns en anledning till detta. Ni ska nu få läsa om något så fasansfullt hemskt – en riktig skräcksaga som ni kanske aldrig blir er själva igen efter att ha läst – om Måndagsmorgonen. Känsliga läsare varnas.

I morse när klockan ringde så kunde jag redan förutspå att det inte skulle bli en bra dag. Huvudet dunkade och mina vanliga tre timmars sömn hade kortats ner till 90 minuter på grund av oroliga drömmar och något som jag antar var ett elakt litet troll som bet mig i vaderna.

Jag snoozade lite för länge och kom inte upp förrän ca 15 minuter innan det var dags att gå ut till bussen. Stressen tärde på min redan känsliga sömndepraverade kropp. Jag tänkte att frukosten fick vänta, dels för att jag inte hade tid och dels för att jag kände mig betraktad. Jag tänkte på trollet från i natt och rös till.

Efter en språngmarsch som kändes som flera mil så var jag framme vid busshållplatsen. Jag tittade på klockan och insåg att jag var tidig – jag hade sprungit dit på mindre än 3 minuter. Jag pustade och stånkade och jämrade mig över att livet var hårt. Visste inte vad annat jag kunde göra i en sådan förfärlig situation.

Det snöade. Fingrarna började förfrysa. Jag äger inga vantar, åtminstone inga i rätt färg. Bara en sådan sak får mig att vilja falla i gråt. Mitt liv är hemskt.

Bussen kom inte. Jag fick vänta 8 minuter till på nästa. Vid det här laget så var misären nästintill outhärdlig och helst av allt så skulle jag bara vilja lägga mig i fosterställning på den lätt snötäckta asfalten och somna in. Men jag höll ut, för jag är stark. Tog upp iPoden för att känna lite glädje i musikens underbara toner. Batteriet var slut. Tappade andan.

Nåja, bussen kom till slut och trots att de håller på att bygga om och därför har flyttat hållplatsen till fel sida av tågstationen (ack, grymma värld!) så kände jag ändå en gnutta hopp i bröstet – ett hopp om att jag kanske skulle nå min slutdestination till slut ändå. Vågade mig nästan på ett pyttelitet leende, men jag hade ont i kinderna av den bitande kylan så jag struntade i det.

Det är då jag ser det. På tavlan över avgående tåg så står mitt öde i röda siffror.

Tågen är försenade.

Jag borde ha förstått det, borde ha tänkt på det innan. Det är klart att alla dessa två snökorn som har fallit har satt käppar i hjulen för Skånetrafiken, det säger ju sig självt. Jag stod kvar i tystnad och stirrade på tavlan och undrade om jag kunde stå ut med något mer. En man som skyndade förbi stötte till mig.

Plus att jag nästan halkade på en isfläck tidigare. Hell no. Gick hem.

Trodde ni att det tog slut där? Nejnejnej. När jag kom hem så upptäckte jag något som fick mig att skaka av rädsla och uppgivenhet ända in i märg och ben.

Trollet från i natt… som bet mig i vaderna… som betraktade mig från sitt hörn i morse så att jag inte kunde äta frukost… som har fått mig att känna en ofattbar skräck i bröstet mer än en gång… har befunnit sig i min lägenhet ända sedan jag flyttade in.

KATTEN VAR INMURAD I VÄGGEN!!!

… Eller alltså nej, fel historia. Det var visst Edgar Allan Poes måndagsmorgon. Min slutar:

TROLLET VAR MIN EGEN KATT!!!

Låter kanske inte lika häftigt.

För att folk ska förstå tyngden av misären som speglas i detta inlägg så lägger jag inte in några bilder. Japp. Det är så illa.

Om ninjamalin

Never trust a hippie!
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *