På samma sätt som jag tyckte att hypen förstörde Avatar så tyckte jag att den förstörde Inception. Dock inte fullt så mycket, eftersom Inception till skillnad från Avatar i grunden är en riktigt bra film. Jag älskar konceptet, storyn och förvirringen som uppstår. Det är inte en film för alla humör, men om man är sugen på något som kräver lite mer tankeverksamhet än amerikanska romantiska komedier så är den awesome.

Leonardo DiCaprio är väldigt duktig, han är en av mina topp 5 favoritskådespelare nu för tiden. Rollen som Cobb i Inception är inte hans allra bästa (tycker fortfarande att hans roll i Shutter Island slår allt annat), men han håller en hög standard.

Jag tror att slutet av filmen säkert hade haft en större effekt på mig om filmen inte redan hade förstörts av all hype. Även om jag försöker att inte ta till mig för mycket av vad andra folk säger om filmer som jag inte själv har sett än, så kan man inte helt värja sig. Vad jag har hört om Inception innan jag såg den var till exempel att jag skulle tycka så himla mycket bättre om den än om Shutter Island (eh, NEJ) och att slutet skulle vara helt mindblowing. Därför satt jag lite som ett frågetecken i slutet och undrade om jag hade missat något, eftersom jag inte kände mig särskilt mindblown alls. Slutet kändes ändå väldigt väntat, för mig i alla fall.

Anyway, mycket bra film. Det är synd att jag kände mig besviken efteråt, det hade jag nog inte gjort om jag hade sett den på bio och inte hade blivit intalad att det skulle vara en sådan livsomvälvande film. Sluta hypa, folk!

4/5 ninjapoäng.

Samra hade köpt den till mig. Hon sa att hon tyckte den såg ut som jag. Och jag kan ju förstå henne. Ni vet klokheten som finns i ugglors ögon? Jag har det också.

Jahapp. Here goes:

”Hieron som så lyckosamt över Sicilien
håller rättvisans spira, frambringar också det bästa
ur mognade dygder och finner lust
i sången och i den glädje det bringar
vid borden då den stiger i salen;
så tag då ner den doriska lyran
från dess krok -
om Pisas skönhet och Pherenikos’
livar ditt sinne för dikt
och inger dig hetare tankar
som när Alpheios’ strand
den ivriga hästen förde sin herre mot seger.”

… Jag vet inte, jag. Låter rätt avancerat.
Känns som en hel del arbete liksom. 

MEN VAD VÄNTAR NI PÅ, SÄTT IGÅNG DÅ!!!

Har för övrigt tappat kontakten med min elektriker. Han gick lite för mycket mot strömmen.

Undrade om han hade något på hjärtat, men han bad mig att vänta ett slag.

Trodde även ett tag att det var något fel på mitt tangentbord, men nu är alt under ctrl.

Och tuppen är en galning och alla får borde heta Ulrik och honungen hade en konstig bismak och om man äter en linjal så känner man sig mätt och om man har kråkor i näsan så kanske man har fågelinfluensa och om man ritar glada figurer på mjölkpaketet så blir den kanske inte sur och om jag hade en lättskrämd tjur så skulle jag döpa den till Redbull och om man äter en bomb så blir man nog på smällen.

Nej, hujedamig. Godnatt.

Anyway, The Girl With The Dragon Tattoo. För det första så stör namnet mig. Det bara stör mig. Den svenska titeln är Män Som Hatar Kvinnor. The Girl With The Dragon Tattoo är inte alls samma sak. Det får det att låta som att filmen (eller boken, som filmen ju är baserad på) handlar om Lisbeth Salander, som har denna draktatuering, men det är inte helt sant. Hon är en stor roll, men det är inte henne boken/filmen handlar om. Så det stör mig.

Jag tyckte att den svenska filmen var ganska bra. Boken var bättre såklart, men filmen var ganska välgjord. Den här amerikanska versionen var ännu mer välgjord, men hade sina brister. Till exempel: som i alla amerikanska filmer som ska utspelas i något annat land än USA så måste det finnas konstiga dialekter. Jag förstår på sätt och vis varför de väljer att göra detta, men helt ärligt så blir det bara fånigt. Amerikanare pratar inte bra svensk-amerikanska. Man märkte ganska klart och tydligt vilka skådespelare som var svenska och vilka som bara ville låta svenska.

Annars var filmen rätt bra, faktiskt. Bättre än den svenska. Kanske. Tror jag. Det fanns saker som jag trodde att den svenska skulle göra bättre. Våldtäkten till exempel. Amerikaner brukar inte vara så råa med sådant där, medan svenska filmer ofta vill få det att kännas i bröstet på de som tittar, att det ska kännas riktigt och verkligt. Våldtäkten var äcklig i den svenska filmen, men när jag såg den i den amerikanska så mådde jag fysiskt illa och fick blunda ett tag. Det var otroligt bra skådespel och det kändes verkligen i märg och ben. Obehagligt och skitbra.

För att tala om skådespelarna så kan jag tycka att Daniel Craig gjorde ett väldigt bra jobb som Mikael Blomkvist, otroligt mycket bättre än vad Mikael Nyqvist gjorde (som bara gjorde den svenska rollen så väldigt medelmåttigt). Rooney Mara som Lisbeth Salander var också bra – väldigt bra faktiskt – även om hon gjorde en något annorlunda roll än vad Noomi Rapace gjorde. Personligen så gillar jag Rapaces roll bättre, eftersom hon var tuffare och kändes närmare boken. Otippat nog så gjorde Mara den amerikanska rollen som mer realistisk, mer sårbar och någon som man kan relatera till lite mer.

Salanders vårdnadshavare som spelas av Yorick van Wageningen gör ett väldigt bra jobb som äcklig skitgubbe, men är dock inte bättre än Peter Andersson som spelar i den svenska versionen. Båda är fruktansvärt äckliga, men Andersson har det på något vis mer i utseendet och utstrålningen än vad Wageningen har.

Om man ska titta på summan av kardemumman så skulle jag ändå säga att den amerikanska versionen är en bättre film. David Fincher har verkligen lyckats få rätt stämning och dragit ut mer av storyn än vad den svenska regissören har gjort. Sedan det här att jag redan är en stor fan av David Fincher spelar absolut ingen roll i det här fallet. Alltså lovar.

För övrigt är Rooney Mara lite för snygg för att spela Lisbeth Salander.

4/5 ninjapoäng.

(Klicka för lite större bild)

Det finns ett viktigt rebusmeddelande gömt där. Något som har med mig att göra. Mig och rebusar. Jag vet att det är svårt, men försök lösa den. Det är viktigt.

Problemet är att ju längre tid det går sedan sist jag bloggade, desto större press känner jag att skriva ett kick-ass blogginlägg som förändrar era liv totalt och för alltid och gör att ni aldrig vill läsa en annan blogg igen. ”Så är ju alla dina inlägg, Ninjamalin!”, tänker ni nu, för den här bloggen är ju inte alls full av blahablaha och ointressanta ironiska utlåtanden om hur awesome jag är, men ni måste förstå att man alltid ska försöka toppa allt man har gjort innan.

Detta är, som ni förstår, väldigt svårt att göra i mitt fall, eftersom jag alltid gör allt med bravur. Fast om någon kan toppa det jag har gjort innan så är det ju jag.

Med detta sagt så är pressen på det här blogginlägget ganska stort. Tänkte därför take the edge off litegrann genom att inte ha någon poäng alls med det. Börjar bloggåret på botten liksom, så att det bara kan gå uppåt. Bra va? Bra.

Här har ni en bild på en svart kvadrat:

(Googlade ”svart kvadrat” och fick upp den här bilden. Antar alltså att jag har haft fel alla dessa år och att det egentligen är såhär svarta kvadrater ser ut. MIND = BLOWN)

Och så lyssnade de på Gogol Bordello. Det var ett plus.

En ros till er:

Just saying.