… då ser det ut ungefär såhär:
Johnny Depp + vampyr = Ninjamalin kan dö lycklig
En perfekt ekvation!
Sju barn under en sommar liksom? Starkt jobbat!
Låt mig börja med att säga:
Med det sagt så vill jag bara säga till alla singlar därute att ni verkligen borde CHILL. THE FUCK. OUT. Jag menar, jag är den första att erkänna att det är skitkul att vara bitter och sarkastisk, men ni måste vara det med lite perspektiv. Gör som jag, gör en heldag av att vara ensam och tragisk! För när ni verkligen tänker efter: hur jävla pissjobbigt hade det inte varit att ha en partner idag? Då hade ni känt er lite tvungna att göra något, eller hur? Det betyder: inga mjukisbyxor, inget trycka-i-sig-så-mycket-ben&jerry’s-så-att-ni-nästan-kräks-när-ingen-ser, inget patetiskt snyftande framför valfri romantisk film. Ni hade kanske istället behövt klä upp er, köpa/få blommor, gå ut och äta bland folk som ju är så jävla jobbigt. Och ikväll innan sovdags hade den där ”inte ikväll, jag har ont i huvudet”-ursäkten inte känts riktigt lika okej som vanligt. Fy fan. Vem orkar?
Så ni ser, det är kanske inte så hemskt att vara singel idag ändå. Det är kanske inte världens undergång trots allt. Jisses, det är ju flera månader tills dess menar jag.
Nu ska jag se på Mean Girls och äta chips okej hejdå.
GLAD ALLA HJÄRTANS DAG!!!
Jag har inte världens bästa närvaro på måndagar. Dessa dagar brukar spenderas med täcket över huvudet och kanske en chokladbit (eller tolv). Men det finns en anledning till detta. Ni ska nu få läsa om något så fasansfullt hemskt – en riktig skräcksaga som ni kanske aldrig blir er själva igen efter att ha läst – om Måndagsmorgonen. Känsliga läsare varnas.
I morse när klockan ringde så kunde jag redan förutspå att det inte skulle bli en bra dag. Huvudet dunkade och mina vanliga tre timmars sömn hade kortats ner till 90 minuter på grund av oroliga drömmar och något som jag antar var ett elakt litet troll som bet mig i vaderna.
Jag snoozade lite för länge och kom inte upp förrän ca 15 minuter innan det var dags att gå ut till bussen. Stressen tärde på min redan känsliga sömndepraverade kropp. Jag tänkte att frukosten fick vänta, dels för att jag inte hade tid och dels för att jag kände mig betraktad. Jag tänkte på trollet från i natt och rös till.
Efter en språngmarsch som kändes som flera mil så var jag framme vid busshållplatsen. Jag tittade på klockan och insåg att jag var tidig – jag hade sprungit dit på mindre än 3 minuter. Jag pustade och stånkade och jämrade mig över att livet var hårt. Visste inte vad annat jag kunde göra i en sådan förfärlig situation.
Det snöade. Fingrarna började förfrysa. Jag äger inga vantar, åtminstone inga i rätt färg. Bara en sådan sak får mig att vilja falla i gråt. Mitt liv är hemskt.
Bussen kom inte. Jag fick vänta 8 minuter till på nästa. Vid det här laget så var misären nästintill outhärdlig och helst av allt så skulle jag bara vilja lägga mig i fosterställning på den lätt snötäckta asfalten och somna in. Men jag höll ut, för jag är stark. Tog upp iPoden för att känna lite glädje i musikens underbara toner. Batteriet var slut. Tappade andan.
Nåja, bussen kom till slut och trots att de håller på att bygga om och därför har flyttat hållplatsen till fel sida av tågstationen (ack, grymma värld!) så kände jag ändå en gnutta hopp i bröstet – ett hopp om att jag kanske skulle nå min slutdestination till slut ändå. Vågade mig nästan på ett pyttelitet leende, men jag hade ont i kinderna av den bitande kylan så jag struntade i det.
Det är då jag ser det. På tavlan över avgående tåg så står mitt öde i röda siffror.
Tågen är försenade.
Jag borde ha förstått det, borde ha tänkt på det innan. Det är klart att alla dessa två snökorn som har fallit har satt käppar i hjulen för Skånetrafiken, det säger ju sig självt. Jag stod kvar i tystnad och stirrade på tavlan och undrade om jag kunde stå ut med något mer. En man som skyndade förbi stötte till mig.
Plus att jag nästan halkade på en isfläck tidigare. Hell no. Gick hem.
Trodde ni att det tog slut där? Nejnejnej. När jag kom hem så upptäckte jag något som fick mig att skaka av rädsla och uppgivenhet ända in i märg och ben.
Trollet från i natt… som bet mig i vaderna… som betraktade mig från sitt hörn i morse så att jag inte kunde äta frukost… som har fått mig att känna en ofattbar skräck i bröstet mer än en gång… har befunnit sig i min lägenhet ända sedan jag flyttade in.
KATTEN VAR INMURAD I VÄGGEN!!!
… Eller alltså nej, fel historia. Det var visst Edgar Allan Poes måndagsmorgon. Min slutar:
TROLLET VAR MIN EGEN KATT!!!
Låter kanske inte lika häftigt.
För att folk ska förstå tyngden av misären som speglas i detta inlägg så lägger jag inte in några bilder. Japp. Det är så illa.
Nu har jag sett den, såhär över ett år senare än alla andra. Jag köpte den till och med på dvd på en marknad för typ ett halvår sedan, men den har bara stått och samlat damm i TV-hyllan än så länge. Det finns egentligen ingen bra anledning till detta, mer än att all hype runt omkring den har avskräckt mig mer än motiverat mig till att ge den ett försök. Jag minns ju hur dålig jag tyckte att Avatar var efter att folk hade höjt den till skyarna i alldeles för stor utsträckning.
På samma sätt som jag tyckte att hypen förstörde Avatar så tyckte jag att den förstörde Inception. Dock inte fullt så mycket, eftersom Inception till skillnad från Avatar i grunden är en riktigt bra film. Jag älskar konceptet, storyn och förvirringen som uppstår. Det är inte en film för alla humör, men om man är sugen på något som kräver lite mer tankeverksamhet än amerikanska romantiska komedier så är den awesome.
Leonardo DiCaprio är väldigt duktig, han är en av mina topp 5 favoritskådespelare nu för tiden. Rollen som Cobb i Inception är inte hans allra bästa (tycker fortfarande att hans roll i Shutter Island slår allt annat), men han håller en hög standard.
Jag tror att slutet av filmen säkert hade haft en större effekt på mig om filmen inte redan hade förstörts av all hype. Även om jag försöker att inte ta till mig för mycket av vad andra folk säger om filmer som jag inte själv har sett än, så kan man inte helt värja sig. Vad jag har hört om Inception innan jag såg den var till exempel att jag skulle tycka så himla mycket bättre om den än om Shutter Island (eh, NEJ) och att slutet skulle vara helt mindblowing. Därför satt jag lite som ett frågetecken i slutet och undrade om jag hade missat något, eftersom jag inte kände mig särskilt mindblown alls. Slutet kändes ändå väldigt väntat, för mig i alla fall.
Anyway, mycket bra film. Det är synd att jag kände mig besviken efteråt, det hade jag nog inte gjort om jag hade sett den på bio och inte hade blivit intalad att det skulle vara en sådan livsomvälvande film. Sluta hypa, folk!
4/5 ninjapoäng.
Titta vad som stod och väntade på mig när jag kom hem idag:
Samra hade köpt den till mig. Hon sa att hon tyckte den såg ut som jag. Och jag kan ju förstå henne. Ni vet klokheten som finns i ugglors ögon? Jag har det också.
Tydligen är det här något man ska göra såhär i början av året:
Jahapp. Here goes:
”Hieron som så lyckosamt över Sicilien
håller rättvisans spira, frambringar också det bästa
ur mognade dygder och finner lust
i sången och i den glädje det bringar
vid borden då den stiger i salen;
så tag då ner den doriska lyran
från dess krok -
om Pisas skönhet och Pherenikos’
livar ditt sinne för dikt
och inger dig hetare tankar
som när Alpheios’ strand
den ivriga hästen förde sin herre mot seger.”
… Jag vet inte, jag. Låter rätt avancerat.
Känns som en hel del arbete liksom.
MEN VAD VÄNTAR NI PÅ, SÄTT IGÅNG DÅ!!!
Är rätt dålig på det här med att sova. Har ju hört att det ska vara bra för en och sådär, men min hjärna verkar inte riktigt ha greppat det. Sitter mest här och sörjer att vinet är slut. Skulle egentligen ha en vit vecka, men här sitter jag ändå, helt själv, med ett tomt vinglas framför mig. Är alltså ganska hemlighetsfull. Höhö.
Har för övrigt tappat kontakten med min elektriker. Han gick lite för mycket mot strömmen.
Undrade om han hade något på hjärtat, men han bad mig att vänta ett slag.
Trodde även ett tag att det var något fel på mitt tangentbord, men nu är alt under ctrl.
Och tuppen är en galning och alla får borde heta Ulrik och honungen hade en konstig bismak och om man äter en linjal så känner man sig mätt och om man har kråkor i näsan så kanske man har fågelinfluensa och om man ritar glada figurer på mjölkpaketet så blir den kanske inte sur och om jag hade en lättskrämd tjur så skulle jag döpa den till Redbull och om man äter en bomb så blir man nog på smällen.
Nej, hujedamig. Godnatt.
Jo, jag såg då The Girl With The Dragon Tattoo för ett tag sedan. Tänkte att jag skulle blogga om det, eftersom jag inte har någon aning om vad jag annars kan blogga om. Har kanske aldrig varit så fantasilös i hela mitt liv. Men så var det ju filmer och sådant skit som jag hade tänkt blogga om från början. Det gick ju ganska mycket åt helvete, om man säger så.
Anyway, The Girl With The Dragon Tattoo. För det första så stör namnet mig. Det bara stör mig. Den svenska titeln är Män Som Hatar Kvinnor. The Girl With The Dragon Tattoo är inte alls samma sak. Det får det att låta som att filmen (eller boken, som filmen ju är baserad på) handlar om Lisbeth Salander, som har denna draktatuering, men det är inte helt sant. Hon är en stor roll, men det är inte henne boken/filmen handlar om. Så det stör mig.
Jag tyckte att den svenska filmen var ganska bra. Boken var bättre såklart, men filmen var ganska välgjord. Den här amerikanska versionen var ännu mer välgjord, men hade sina brister. Till exempel: som i alla amerikanska filmer som ska utspelas i något annat land än USA så måste det finnas konstiga dialekter. Jag förstår på sätt och vis varför de väljer att göra detta, men helt ärligt så blir det bara fånigt. Amerikanare pratar inte bra svensk-amerikanska. Man märkte ganska klart och tydligt vilka skådespelare som var svenska och vilka som bara ville låta svenska.
Annars var filmen rätt bra, faktiskt. Bättre än den svenska. Kanske. Tror jag. Det fanns saker som jag trodde att den svenska skulle göra bättre. Våldtäkten till exempel. Amerikaner brukar inte vara så råa med sådant där, medan svenska filmer ofta vill få det att kännas i bröstet på de som tittar, att det ska kännas riktigt och verkligt. Våldtäkten var äcklig i den svenska filmen, men när jag såg den i den amerikanska så mådde jag fysiskt illa och fick blunda ett tag. Det var otroligt bra skådespel och det kändes verkligen i märg och ben. Obehagligt och skitbra.
För att tala om skådespelarna så kan jag tycka att Daniel Craig gjorde ett väldigt bra jobb som Mikael Blomkvist, otroligt mycket bättre än vad Mikael Nyqvist gjorde (som bara gjorde den svenska rollen så väldigt medelmåttigt). Rooney Mara som Lisbeth Salander var också bra – väldigt bra faktiskt – även om hon gjorde en något annorlunda roll än vad Noomi Rapace gjorde. Personligen så gillar jag Rapaces roll bättre, eftersom hon var tuffare och kändes närmare boken. Otippat nog så gjorde Mara den amerikanska rollen som mer realistisk, mer sårbar och någon som man kan relatera till lite mer.
Salanders vårdnadshavare som spelas av Yorick van Wageningen gör ett väldigt bra jobb som äcklig skitgubbe, men är dock inte bättre än Peter Andersson som spelar i den svenska versionen. Båda är fruktansvärt äckliga, men Andersson har det på något vis mer i utseendet och utstrålningen än vad Wageningen har.
Om man ska titta på summan av kardemumman så skulle jag ändå säga att den amerikanska versionen är en bättre film. David Fincher har verkligen lyckats få rätt stämning och dragit ut mer av storyn än vad den svenska regissören har gjort. Sedan det här att jag redan är en stor fan av David Fincher spelar absolut ingen roll i det här fallet. Alltså lovar.
För övrigt är Rooney Mara lite för snygg för att spela Lisbeth Salander.
4/5 ninjapoäng.
